I en värld full av intryck, prestation, stress och rädslor är det lätt att tappa bort sig själv. Kanske har vi allt på utsidan, jobb, familj, hem och vänner. Men vi känner ändå att något fattas. Att det alltid finns ett tomrum på insidan, som vi ofta försöker fylla på utsidan. Jag har levt så. Att jag aldrig var riktigt nöjd, hur bra allt än var. Idag är jag nöjd på ett helt annat sätt än förr, för jag lever i nära kontakt med min själ och mitt hjärta. Så även när livet känns svårt eller utmanande så har jag en hamn, den finns inom mig, i min själ och i mitt hjärta. Det ger mig en känsla av frid – även när livet blåser. Men det började inte så. Det började med stor vilsenhet.

Har du någon gång känt dig vilsen och helt tom inuti? som om du var ensam i världen och inte hade någonstans att ta vägen? Jag har alltid haft hundar i mitt liv, de har varit min stora kärlek och stimulans. Jag tränade och tävlade från det att jag var ett barn. Som vuxen satsade jag helhjärtat och köpte en border collie med siktet inställt på att tävla SM, drömmen var att ta mig till VM. Jag älskade känslan av att satsa fullt ut. Och jag fick en fantastisk hund, som jag döpte till Lycka. Hon var min Lycka och min livs kärlek. Hon hade sådan kraft, glädje och energi och älskade att samarbeta med mig. Vi hann med en tävling, och hon gjorde alla rätt. Det var första steget vidare mot min dröm. Men vi kom aldrig vidare. Min son blev hundallergisk vid ett års ålder och vid tre års ålder så fanns det inte något alternativ längre. Lycka behövde flytta.  Jag gick i bitar av sorgen. Jag grät varje dag i ett års tid, ingen logik kunde förklara det djupa hålet som värkte inuti mitt hjärta, jag vara bara så sanslöst ledsen. Jag orkade inte heller umgås med vänner som hade hund, det gjorde för ont. Det kändes som jag förlorade allt, jag var tom och helt vilsen. Samtidigt sökte jag kunskap som kunde hjälpa min son att bli frisk. Och han blev allt bättre. För att hunden flyttat, för att vi ställde om kosten när vi uppdagade många matallergier och vi sanerade huset. Jag skämdes över min sorg, eftersom sonen blev bättre. Men kunde inte härbärgera den.

Jag hörde citatet ”låt sorgen urholka din själ, så att glädjen får plats” och jag tillät mig att fullständigt urholkas. När sonens hälsa hade stabiliserats kände jag mitt eget behov av att läka. Jag fann en kroppsterapeut som hjälpte min själ att komma tillbaka till min kropp igen. Jag gick dit, jag började yoga och meditera. Dörren hade öppnat sig. Min själ började visa sig, på ett helt nytt sätt än tidigare. Och jag fattade ett beslut – att låta min själ leda mig och mitt liv. Sedan dess är allt annorlunda, jag har ständigt en inre konversation med min själ. Min själ guidar mig på min väg och den har tagit en helt ny riktning och jag stortrivs. Livet är inte bara en dans på rosor eller en räkmacka. Men skillnaden är att jag har hittat hem till mig själv. Jag känner mig själv, jag hör min själs röst och jag följer mitt hjärtas vägledning. När livet utmanar mig så kan jag gå till mig själv, möta mig, hålla mig och vara med mig. Så jag kan vara hel även när det gör ont. Och jag känner mig inte längre tom. För själen bor inom mig och jag lyssnar på den. Så min stora sorg förde mig på en väg som hjälpte mig att hitta hem till min själ, det är jag djupt tacksam för. Och jag är inte längre rädd för att känna det som känns, för jag vågar möta livet liksom mig själv och jag står kvar – hos mig själv när känslorna stormar eller livet utmanar mig. Det är en lycka. För mig.

Lina Lanestrand
www.linalanestrand.se

Lina Lanestrand
Share This