Skrivandet betyder allt för mig. När jag finner de rätta orden, hamnar i ett flöde och får möjlighet att dela mina upplevelser, möten med människor och naturen, bjuda läsaren in i min värld då fylls jag av en bubblande känsla av lycka.

När jag skrev boken Odens Gåva levde jag i ett flöde under två månader, fylld av glädje och nyfikenhet. Vilka ord skulle finna vägen genom mig och fylla nästa sida på datorn. Nedan ett utdrag ur boken som beskriver en av många spännande resor som jag gjorde tillsammans med mina medskrivare.

Foto av: Anette Tamm, förutom bilden på valen.

Jag är Freja, dotter av Njord

Känner hennes närvaro i drömmen, vet att hon står nära, omfamnad av en kärleksfull värme. Ett vitt ljus omger henne och nu sprider det sig som en kraft genom min kropp. Öppnar mina ögon och sätter mig upp. Helt stilla står hon vid min säng och ler. Hon är oerhört vacker, hennes röda hårsvall täcker hennes axlar och barm med mjuka, långa lockar. Ögonen är gröna och de strålar mot mig som fyllda av stjärnljus. Huden i hennes ansikte är ljus, nästan genomskinlig och kroppen är insvept i en mörkgrön mantel. Då sträcker hon ut en finlemmad hand mot mig och inom mig så här jag hennes röst. ”kom, kom dotter min” Sen vänder hon sig och går mot trappen till nedervåningen. Jag kommer snabbt upp ur sängen och går efter. Sveper en filt runt mig och stoppar fötterna i ett par fårskinnstofflor. Vågar inte be henne vänta. Tänker att det nog inte spelar så stor roll att jag har nattlinnet på mig.

Sen står vi en stund på ytter-trappen till mitt hus. Månljuset målar träden och allting omkring oss i lysande silver. Det är kallt, snön ligger vit på marken. Vinden från norr är en glittrande kall andedräkt men jag känner inte kylan.  Jag andas in värmen i det ljusa som omger henne, hennes väsen är ljus och värme och jag låter filten falla till marken. Då tittar hon på mina tofflor och skrattar och sträcker ut en naken fot under manteln. Hennes skratt klingar som av små, små bjällror och då sparkar jag av mig mina tofflor och tar ett prövande steg ut i snön. Då tar hon min hand. Mer värme, mer ljus fyller min kropp och det känns som om jag svävar bredvid henne.

Då lyser ögon i mörkret vid den stora granen framför oss. Först två, sen fyra sneda starkt lysande ögon och jag känner hur rädslan hugger tag i mig. Då skrattar hon igen. Och sätter sig ner på huk. Fram ur dunklet vid granen kommer två stora katter. Och de stryker sina kroppar mot hennes ben och spinner högt. Hon smeker dem över ryggarna och visar mig att jag ska göra detsamma. Sätter mig ner på huk bredvid och då lägger den ena katten sitt huvud i mitt knä. Kattens huvud är stort, mycket större än mina bonn-katters, mer som vuxna lodjur i storlek och ganska tungt och jag tappar nästan balansen. Så stryker jag det vackra huvudet försiktigt och då ser katten på mig med stora gulgröna ögon, snart har jag även den andra kissen tätt, tätt mot min kropp och den stryker sig och vill bli smekt.

Sen visar hon med handen en vagn som står parkerad bredvid min bil på uppfarten och den lyser som av guld i månljuset. Katterna tar ett vigt långt, skutt rakt ner i selarna som är fästa vid vagnen. Hon tar mjukt min hand och tillsammans så går vi till vagnen och hon visar mig att jag ska kliva upp och stå bredvid henne.

Sen går allt fort. På ett ögonblick är vi högt, högt uppe bland stjärnorna. Jag tar ett djupt andetag och fylls av en sprudlande glädje. Kastar mitt huvud bakåt och skrattar. Känner hur vi flyger fram i en oändlighet av mörkaste svart och ljusaste stjärnvitt. Sen ser vi på varandra och skrattar ännu mer. Det växer en kraft inom mig, en styrka byggd på glädje och tillit, all den kärlek och det ljus som nu omger mig i den svarta natten. Vart är vi på väg? Långt under oss så ser jag de ljuspunkter som lyser upp jorden i natten och runt omkring oss glimmar stjärnor och jag är fylld. Jag vet inte hur länge vi står på vagnen som rusade fram genom tiden och rum. Tid, inte som den vi människor skapat. Tiden och rummet är något annat i hennes närvaro.

Plötsligt så sänker sig vagnen ner och jag ser en böljande savann. Här är det varmt. Ett stort Baobab träd skänker lite skugga och vi lämnar vagnen och katterna där och går ut i det höga gräset. Nu hör jag röster som sjunger. Det är kvinnoröster och deras sång fyller luften med toner. Då ser jag dem. De dansar och sjunger. Kvinnornas kroppar och deras rytmiska rörelser bildar en vid ring.

Då hör jag hennes röst inom mig. “ Dotter min, de dansar för regn, de dansar för att regnet ska fukta marken och de hedrar jorden med sina lätta fötter och sin sång. De vet att hon lyssnar. De vet att hedra hennes gåvor med sin glädje och tacksamhet. ”

Sen dansar vi tillsammans med kvinnorna, och de ler mot oss som om ingenting var annat än helt naturligt och då plötsligt så hör vi ett avlägset mullrande, några spridda droppar fuktar våra kinder. Då ökar intensiviteten i dansen. Och någon ropar rakt upp i himlen -som svarar med ett dån och plötsligt så öppnar den sig och vräker ner det livgivande vattnet över den torra jorden. Då vänder alla kvinnor sina ansikten mot himlen och ler.

Men det är tid att fara vidare och vi lämnar kvinnorna skrattande tillsammans i regnet som öser ner. Vinden torkar våra kläder på ett ögonblick och snart så är vi högt, högt över jorden igen.

Långt därunder oss så kan jag ana ett vidsträckt hav. Och jag hinner tänka att vi kan väl ändå inte landa på vattnet då katterna vänder vagnen rätt ner mot en smal strandremsa på en liten ö mitt i havet. Här böjer sig palmer bugande ner mot den kritvita sanden. Och när jag sätter ner mina bara fötter i den så känner jag den sammetslena, varma sanden under mina fotsulor. Katterna drar vagnen i lä under en högrest buske och min vän går sakta mot vattnet och visar mig att följa efter.

Vågorna sköljer mjukt mot stranden och vi står helt stilla bredvid varandra. Då kommer en äldre kvinna gående längs vattenbrynet. Hennes hud är mörkt solbränt och rynkig. Hon bär ett färgglatt mönstrat skynke kring sin kropp och hennes långa grå hår ligger i stripor kring henne. I sina armar bär hon en stor vid korg fylld av blommor och små korgar flätade av gröna blad med fisk och en stor och vacker snäcka.

Hon ser på oss och ler. Som om det vore det mest naturliga i världen. Vi står sida vid sida en stund sen går vi tillsammans ut på lite djupare vatten, det når oss till midjan och jag hjälper till med att bära den fyllda korgen. Då sätter kvinnan snäckan mot sin mun och blåser. En oerhört vacker ton fyller luften omkring oss, den lyfter och sjunker i en melodi som vibrerar i min kropp och det känns som om även vattnet plötsligt fyller i sången med en egen ton. Hela min kropp rör sig som i en dans i vågorna och då visar min vän mig hur jag ska lägga gåvorna i de vågor som rör sig ut ifrån oss. En efter så seglar gåvorna ut mot öppet hav. Och nu ser jag dem, delfinerna.

De kommer nära, en av dem fångar en blomma på sin nos och kastar den högt upp i luften. Sen ser vi deras silverfärgade kroppar som i kaskader av vatten skjuter upp högt över vattenytan och smidigt vänder sig om i luften innan de dyker rätt ner i havet igen. Då tar kvinnan upp sin snäcka och spelar en helt annan melodi. Först en lång mörk ton och sen flera höga toner som går in i varandra som i en slinga. Och plötsligt så känner jag en annan vibration kring min kropp – jag fylls åter av en glädje som är svår att hålla ner och jag skrattar så att mina tårar rinner.

Då ser jag och förstår. En bit ifrån oss i vattnet kommer en mörk enorm skugga och plötsligt så ser jag ett stort öga som ser rakt in i mina. Då stillnar allting omkring oss. Vattnet blir plötsligt helt stilla, vinden mojnar och det enda jag hör är snäckans smäktande toner och jag känner en närvaro lika stor som livet självt. Allt är stilla. Och jag hör min egen röst tyst nynna en sång som följer snäckans ton. Sen glider valen majestätiskt vidare ut i djupet. Vi tar varandra i händerna och går långsamt upp ur havet och står sen tysta tillsammans en lång stund.

Nästa gång vi går ner för landning så är jorden röd. Vackra röda klippformationer fyller landskapet omkring oss och det är hett. Mycket hett. Vi stannar bakom en stor sten och i dess skugga lämnar vi vår vagn och katterna. På en röd grusplan samlas kvinnor i olika åldrar och deras vackra färgglada dräkter med massor av färgade band, bjällror, broderier och pärlor lyser i solen. På fötterna har de mjuka vita sandaler och i händerna örnfjädrar.

Någon tar upp en trumma, sen en till och till den taktfasta rytmen så dansar kvinnorna, de snurrar så att deras dräkter får liv, runt, runt i en vid cirkel och nu hörs även röster sammanflätade med trummornas taktfasta sång. Jorden under våra fötter vibrerar, genom mina bara fötter och i min kropp känner jag hennes hjärtslag som slår i takt med trummorna och de stampande fötterna. Vi är ett med henne. I dansen är vi en del av det virvlande livet, en del av allt som är. Och vi dansat tillsammans hela natten tills vi sjunker ihop och andas in det sista av den sjungande ton som nu ljuder genom våra väsen. Länge, länge ligger vi på marken och bara är. Känner hennes stora varma kärlek och sen så går alla hem till sitt och vi är ensamma kvar.

Då gråter jag av tacksamhet fylld av glädje och skönhet. Jag låter mina tårar blöta den torra röda jorden och jag sätter mina händer över mitt hjärta och tackar ur djupet av min själ. Då känner jag hennes mjuka hand på min axel och förstår att det är dags att resa vidare.

Vi reser i tystnad och katterna som drar vagnen under stjärnorna verkar sträcka ut och njuta av färden lika mycket som vi. Världen under oss vaknar till en ny dag, allt fler ljussken strålar ut och jag förstår att vi är på väg tillbaka hem. Snart landar vi i trädgården på Ekeby och jag vill inte gå in. Då sträcker hon ut sin hand mot skogen och där ser jag dem stå tysta bredvid varandra i väntan. Kvinnor, gamla, unga och några barn. En vacker kvinna sitter på en vit hingst. Hon är klädd i manskläder och bär vapen och hjälm men hennes blonda långa hår är flätat och hänger ner över ena axeln. Bredvid henne står en ung kvinna med en grön fotsid klänning och flera vackra silversmycken. Förstår att det måste vara Gunnlog.  Sen ser jag rakt in i Gynnas ögon och vi ler mot varandra.

Vi som mötts vid den sten som hon lät resa. Två högresta kvinnor med små barn i sina armar står tätt bredvid varandra och jag tänker att det måste vara Gudrun och Frejdis, de nickar som i en hälsning och skrattar tyst. Bakom dem står flera kvinnor, en del i slitna enkla kläder andra i festdräkt med vackra smycken och bucklor. De hälsar mig och deras ögon är fyllda med ljus.

Då hör jag åter rösten inom mig.

Jag Freja, önskar dig dotter min välkommen till en värld av kunskap, kunskap buren av kvinnor, buren i deras hjärtan över gränser, över tid och rum. Om ni önskar så kan ni lära av varandra och lyssna på den kunskap som ni bär inom er. Den kunskap som överförts genom generationer av kvinnor sen årtusenden. Den kan aldrig gå förlorad så länge som det finns en önskan om att veta, om att förstå och en längtan efter det som är ursprunget till allt. De kvinnor som gått i dina fotspår har alla lämnat något efter sig. Då du vandrar på de stigar som de vandrat på, så minns, minns att lyssna i vinden. Minns att vandra till en helig plats i skogen och känn hennes andetag i jorden. Minns att hedra henne på det sätt som känns rätt i ditt hjärta. Då kan inget bli fel. Allt som är lagt som en gåva i tacksamhet kommer att rikt belönas

Jag är Freja, dotter av Njord, Odens kvinna. Fruktbarheten och kärlekens gudinna. Och som så många andra kvinnor genom historien så har jag smutskastats och vanhedrats. Men vet min styrka då kärleken och ljuset övervinner allt. Så även det mörker som råder över er jord just nu. Vet att ljuset alltid är starkare än mörkret. Vet att ljuset inom dig lyser upp även den mörkaste vrå där tvivel och rädsla gömmer sig. Vet att värna gemenskap och glädje. Ge plats för dans, lek och skratt, mina kära döttrar. Ge plats för solen och månen, magin och tron. Ge plats för mig, Freja och alla dina systrar, genom tid och rum är vi ett.

 Lär av varandra. Lyssna på varandra. Oavsett var ni lever i världen så kämpar kvinnor för samma sak. Mina starka, modiga, kärleksfulla, underbara döttrar.

Rösten tystnar inom mig och de kvinnor som samlats i skogen vid mitt hus bleknar bort i den uppgående nya dagen. Freja och hennes katter står kvar en liten stund och hon vinkar åt mig att gå in. Men jag vill inte riktigt lämna henne, inte riktigt än. Och då hör jag åter hennes röst, ”jag är går med dig dotter min. Du bär mitt ljus inom dig och närhelst du vill så kalla på mig igen”.

Sen är hon, hennes båda katter och vagnen borta. Och jag, jag vaknar i min säng.

Att gräva djupt där vi står…

Nästa morgon försöker jag finna ord att beskriva det jag känner. När jag för många år sedan fick hemläxan att lära mig om mitt ursprung av barnen i Laguna Pueblo så samtalade jag även med en av barnens manliga lärare. Hans uppgift är att lära ut och värna Pueblo folkets urgamla traditioner och språk. Jag minns att han frågade om det fanns något kvar av de gamla nordiska ritualerna, danserna och sångerna? Mitt svar blev att jag inte trodde det. Berättade att jag reste och sökte efter något mer, något som kunde fylla tomrummet inom mig och som jag inte trodde fanns kvar i mitt eget land.

Plötsligt så ser jag honom framför mig och han ler med hela ansiktet. 
Minns nu varje ord tydligt inom mig;  

Gräv djupt där du går och står men vänd även din blick inåt och lyssna på ditt hjärta. Inget är någonsin förlorat. Allt som varit finns kvar. Ditt uppdrag är att minnas och att återfinna det som kopplar ihop allting som är.  Hur du dansar, vad du sjunger spelar egentligen inte så stor roll. Det är din intention och ditt rena hjärta som talar till jorden, krafterna och till gudarna. Hjärtats språk är utan tid och utan rum. Och det talas av alla, kan förstås av alla -oavsett var vi lever på jorden. ”

Texten är ett utdrag ur min bok Odens gåva. Boken handlar om min resa till större kunskap och om mitt sökande efter mina egna rötter. Saga och myt blandas med forskning, där starka kvinnor från vikingatiden träder fram och berättar om sina liv. Jag har även hämtat inspiration och bilder från mina resor runt om i världen, ur de isländska sagorna och från runstenar.

Boken finns bland annat på Vattumannen och på Bokus. Du kan beställa den genom länken; https://www.bokus.com/bok/9789198512519/odens-gava/