Berättelser om möten i dimman från Bosnien

Att gå med mina kameraögon innebär att jag ser detaljer, är totalt närvarande, ser ljuset, människor och naturen och delar möten. Möten som lever vidare genom mina bilder.

Nu då jag går igenom 40 års arbete som fotograf kräver bilderna min uppmärksamhet, att jag tar mig tid att lyssna, att minnas och att känna. Jag reser i tiden och i mitt minne. Finner de sanningar jag en gång valde att fånga genom min kameralins. Men det händer något i återseendet. Nya texter vaknar till liv. Orden kommer i en strid ström. Frågor, tankar och reflektioner. Bilderna lever sitt eget liv och de berättelser de förmedlar får en helt ny innebörd genom de ögon som jag ser igenom idag.

Jag kommer att dela frusna ögonblick genom mina bilder och berättelser spunna ur det nät vi lever i. Den här gången bjuder jag dig att dela några spännande möten i dimman. För två år sedan skrev jag detta i min dagbok under ett av mina besök bland pyramiderna i Bosnien.

Det är tidigt, mycket tidigt och solen har ännu inte gått upp. Jag är tillbaka i pyramid dalen i Bosnien. Står i dörren till hotellet Pyramid Lodge på solpyramidens ena sluttning och låter mina ögon vänja sig vid dunklet. En rad med lampor vajar i vinden, en röd, en blå, en grön. En skylt knarrar då den sakta svingar fram och tillbaka. En av hundarna vid ingången till mitt hotell sträcker lojt på sig. Öppnar sina ögon och ser vaksamt på mig, ett dunk med svansen och så slappnar hon av och somnar om. Vänder mig mot solpyramiden, anar stigen i det dunkla ljuset och går sakta i riktning mot pyramiden. Två korpar landar tyst i ett av träden framför mig och deras svarta siluetter är som en tavla i den grå gryningen. Stannar och känner att jag inte ska gå åt det här hållet, inte denna morgon. Solpyramiden får vänta.

Vänder mig om och går mot helt motsatt håll. Finner snart en smal stig som slingrar sig upp mellan två hus. Två gamla byggnader mitt i den renovering som i framtiden kommer att dölja spåren av kriget. Väggarna är perforerade med mängder av kulhål och delar av byggnaderna har trasats sönder, antagligen av granater. Det är svårt att fatta hur det var. Spåren är tysta, men bär på berättelser som jag bara kan ana vidden av. Stannar och blundar. Lyssnar.
Förvånas över stillheten. Vinden mojnar och det blir helt tyst omkring mig. Sen är det som om något kallar på mig. Mina ögon följer stigen framför mig som försvinner in i dimman. I skogarna och bergen runt omkring solpyramiden finns både vild hundar, rovdjur och minor och besökarna varnas för att ge sig ut på utflykter på egen hand. Tar ett djupt andetag och känner efter. Känner mig trygg. Fylls av en vetskap att ingenting kommer att hända mig, inte på den här platsen.

Fortsätter min vandring längs stigen och den tar mig uppåt. Dimman är tät och jag ser bara en liten bit framför mina fötter. Omfamnad och hållen av en närvaro. Av dimman och dalen som vill mig väl. Uppe på ett krön ser jag hur träd växer fram ur dimman, dess krokiga stammar står som fångade mitt i en dans. Deras mjukt formade stammar och yviga kronor får mig att le. Ser i dem olika figurer, mor och barn, den vilda, den fundersamma tänkaren. Stannar upp och hälsar, tar upp min kamera och fotar morgonens första bilder.

Sätter försiktigt den ena foten framför den andra. Går i förväntan och nyfikenhet. Vad kommer att möta mig i nästa krök? De dansande träden fortsätter att dyka upp, ett efter ett. Ibland flyger en fågel helt nära och runt omkring mig glittrar miljoner vattendroppar, som pyttesmå diamanter i de spindelnät som lämnats åt sitt öde när den nya dagen gryr.

Vågar du gå in i dimman utan att veta vad som möter dig där? Vågar du gå med öppna ögon utan att veta vad som väntar? Vågar du balansera på en slak lina över helt nya möjligheter och en verklighet som inte påminner om något som du tidigare upplevt?
Lyssnar med hjärtat, frågorna ställda inom mig, ett samtal om tillit och tro. Om nya möjligheter, ett helt nytt varande. Jag är en del av landskapet. En del av morgonljuset som sakta, mycket sakta återvänder till dalen. Sätter mig vid ett av träden och lutar min rygg mot dess stam. Blundar, vilar. Känner hur allting omkring mig vilar i väntan på ljuset och den nya dagen. Mina händer rör försiktigt vid de mjuka, doftande örterna omkring mig. Andas djupt och lugnt, fuktig morgondagg och mylla. Reser mig och plockar 7 sorters blommor kring träden. Följer en känsla. Kysser blommorna och lämnar min gåva till ett av de vackra träden.

Då hör jag någon som andas flämtande. En liten hund kommer fram ur dimman och stannar knappt synlig. Han ser på mig. Som om han utvärderar vem jag är. Sen vänder han tillbaka in i dimman. Hoppas att han vågar komma tillbaka, tycker inte om tanken att jag skrämt bort honom. Då hör jag bjällror som klingar allt närmre och snart kommer de första fåren ut ur dimman. De går tätt, tätt tillsammans och ser lite nervöst åt mitt håll.

Med dem går en man och hans hund, den hund som just spanat in mig och jag gissar att han rapporterat att kusten är klar. Fåraherden och hans flock går emot mig och vi ler mot varandra. Visar min kamera och får en jakande nick till svar. Tar några bilder och så är de framme vid mig. Fåraherden ler
stort och vi hälsar på det språk vi alla förstår. Med ett handslag. Jag tar några porträtt och får nu möjlighet att hälsa på hans hund. Mannen frågar om jag vill gå med honom och fårflocken genom att peka på först sig själv och sina får och sen på mig.

Men jag tackar nej och visar att jag ska fota soluppgången. Vi talar med våra händer och skrattar. Sen går han vidare. Efter en stund kommer han springande tillbaka. I sina händer har han nyplockade blå druvor. Jag blir otroligt glad och han ler stort och pekar på min gåva, min bukett av blommor som ligger på trädets stam. Sen skrattar han igen och försvinner i dimman. Druvorna är otroligt söta och goda. Jag äter begärligt och saften rinner mellan mina fingrar. Blir rejältkladdig och torkar av mina händer i det fuktiga gräset. Nu är jag rejält törstig och ångrar att jag inte tagit med mig min vattenflaska som jag brukar.

Då kommer man nummer två fram ur dimman. Han går rakt emot mig med ett stort leende som om vi redan känner varandra. Pekar på marken bredvid mig, jag nickar och han sätter sig ner. Vi kommunicerar med hjälp av våra händer och han pekar på en av de tomma petflaskor som han bär med sig i en bag och pekar sen på mig, är jag törstig?
Först förstår jag inte då hans flaskor är tomma, men då pekar han ut i dimman och jag förstår att han vill att jag ska följa med honom. Återigen känner jag efter i mitt hjärta. Blundar och känner frid och lugn. Mannen bredvid mig skrattar och bjuder mig sin hand och hjälper mig upp. Sen startar vår vandring. Vi går tysta och en känsla av att vi är på väg mot något heligt infinner sig. Runtomkring oss är det åter helt stilla, vinden har mojnat inte ens fåglarna sjunger. Mannen visar mig vägen och vi går i tystnad.

Vi kommer snart upp på en platå, skapad av människor och stora maskiner. Gissar att man planerar och förbereder för att bygga nya hus på just den här platsen. Någon har gjort en stor labyrint av sten enligt gammal tradition och i den uppgående solens ljus ser jag att labyrinten ligger i riktning mot solpyramiden. På den här höjden ser jag solpyramiden tydligt. Tecknar att jag vill stanna och ta några bilder men mannen visar mig vidare. Efter en stunds vandring i den uppgående solen står vi framför en brunn med ett kraftigt lock. En kran är fäst vid dess utsida och mannen pekar på kranen och säger ”pyramida” och ”water”, plötsligt får vi sällskap av en liten hund. Jag fyller mina kupade händer med vatten från kranen och bjuder hunden att dricka -men den väljer att dricka av vattnet i en stor pöl bredvid brunnen.

Tvättar mitt ansikte och mina händer i det iskalla, kristallklara vattnet och sen släcker jag min törst. Mannen bredvid mig ler och fyller sen sina flaskor. Erbjuder mig en av flaskorna och så vänder vi tillbaka och går tillsammans ner mot dalen. Nu står solen högt på himlen och vi stannar så att jag kan ta mina bilder -och ett porträtt på min ledsagare. Vi talar ivrigt med varandra, som gamla vänner gestikulerar och skrattar och jag förstår att han arbetar tillsammans med sin familj. De söker efter ädelstenar i dalen och skapar hantverk som de säljer till turister vid solpyramiden.
Vill jag följa med och hälsa på dem? Jag avböjer då jag nu är både trött och omtumlad. Men vi ska ses senare och vi byter kontaktuppgifter i våra mobiler.

Jag går sakta tillbaka till hotellet och tänker att jag nu ska äta frukost och vila. Då står plötsligt en kär vän framför mig i receptionen, Sue Jones. Vi ser först förvånat på varandra innan vi brister ut i skratt, vi kramas och jag bjuds att sitta ned tillsammans med hennes vänner. Träffar Jay som äger ”Pyramid of Love”. Den berättelsen är riktigt spännande, hur en amerikansk börsmäklare hamnade i Bosnien och hur han fick erbjudandet och faktiskt köpte just den mark som pyramiden ligger på – men den berättelsen tar vi en annan gång.

Nyfikna på en resa till Bosnien?

Läs mer Här