För en kort tid sedan besökte jag en organisation för att möta upp deras gäster och personal. Syftet var att be dem som ville, att skicka en hälsning till sina hemlösa eller på annat sätt, utsatta bröder & systrar i New York som jag besöker den 18-24 februari. Jag vill bygga band över gränserna! Jag fick vara med om hjärtskärande och fantastiska möten under några timmar.

I vardagens lunk men också som ljusbärare, så är det så himla lätt att falla in sitt ”ljus och kärlek” och ”alla har samma värde”. Men jag frågade mig för några månader sedan – hur är min relation till just dessa människor? Var möter jag dem? Och hur möter jag dem? Och hur ser deras liv ut? Vad kan jag göra för att se och tjäna dem?

-Jag har varit hemlös i 17 år, sa mannen bredvid mig samtidigt som han tuggade med sina få tänder på en äggmacka han fått på caféet. Det är viktigt att man hittar en bra trappa eller bro där man känner sig någorlunda trygg när man sover sa han. Och så lade han till: -hälsa amerikanarna det.

Lite längre bort satt en kvinna som jag stunden innan pratat med. Glatt gav hon mig tips på var jag i stan kunde få tag på kläder för att ge till de hemlösa i New York. Jag berättade inte för henne att tullen i USA endast medger gåvor till ett totalt värde av 100 dollar. Jag berättade heller inte att jag samlat in pengar på FB för att på plats handla kläder. Istället lyssnade jag stilla på hennes livsberättelse och tog in i hjärtat. En stund senare ser jag henne smyga bort till brickstället där färdiga frukostgäster ställt sin bricka. Hon gick noggrant igenom dem och stoppade i sin medhavda plastpåse ner brödskivor och annan mat som andra lämnat och tog med sig när hon gick.

Vän eller fiende?

-Min son är yrkeskriminell säger en annan man och sörplar på kaffet. -Förresten jag vill hälsa till amerikanarna nu. Jag spelar in med mobilkameran och mannen hälsar på bruten engelska att de också ska akta sig för droger.

Jag sneglar bort på ett yngre gäng med stora kedjor runt sina halsar som tysta studerar mig. Är jag vän eller fiende? Jag går bort till dem och berättar vem jag är och vad jag gör. Jag frågar om de vill skicka en hälsning till människor i New York. De skrattar och pratar hemmagjord engelska samtidigt som de visar mig peacesymbolen med sina fingrar. -Nej tack, vi vill inte synas i bild. De skrattar. Jag förstår dem. De litar inte på vem som helst. De har sitt gäng och de måste vara försiktiga så de inte hamnar i mer trubbel.

Personalen kommer med post och börjar dela ut. -Ja många har ingen adress så posten kommer till oss. Breven jag ser skymta förbi är från Polis, Kronofogden och andra myndigheter.

Jag måste stanna bilen och hämta mig

Jag får följa med en man ut och hälsa på hans bästa vän – en hund som följer honom överallt. -Jag pratar egentligen inte med män säger han men du verkar vänlig så jag gör ett undantag. Han låter sig filmas och berättar att han gärna vill åka till USA om han får chansen i framtiden. Han vill ta med sin son som är 40 år. Plötsligt blir han tyst och jag ser att han blir tårögd. Han tar sig efter en stund samman och skickar sedan en hälsning till de för honom okända bröderna och systrarna ”over there”.

Efter ett par timmar så lämnar jag och kör hemåt. Men jag får stanna bilen för att hämta mig. Alla möten har gjort stora intryck i mig. Tacksamheten för att jag har en säng, mat på bordet och tak över huvudet är påtaglig. Men också tacksamhet för den glädje och kärlek som jag fick ta del av.  

Nu har det gått några dagar och i morgon lyfter planet till New York. Hälsningarna från Sverige finns i min mobil och jag är redo att möta upp mina vänner James Twyman, Bill Free, Lisa Natoli och många andra på plats för att tjäna medmänniskor under en veckas tid med mat, kläder och fribiljetter till James Twymans musikal på off-broadway.

Jag kommer också att medverka i TGF TV där jag ska prata om 12-stegsprogrammet och likheterna med En Kurs i Mirakler.

Jag är här endast…

I En Kurs i Mirakler så finns en bön som inleds med följande mening; Jag är här endast, för att vara sant hjälpsam. Så är det. Jag vet inte alltid hur, var, när eller till vem. Men jag vet att det känns sant och bra i mitt hjärta!

Namasté
©Jai  Gurudev Thornell