Pepparroten minns jag starkt från min barndom….

Det fanns ett helt hav av pepparrot bakom mormor och morfars del av huset. Stora, mörkgröna, glansiga blad, höga som halva mig när man var liten. Tätt, tätt stod de och sträckte sina kraftfulla blad mot solen.

Det är en perenn växt som klarar sig bra ända upp i växtzon 6. Den vill stå varmt och soligt i något fuktig, välgödslad jord. Den tycker inte om att flytta, så när ni planterar den, sätt den på ett ställe där den kan breda ut sig och bli bofast.

Vi åt mycket pepparrot när jag växte upp, mormor hade det i inläggningar i glasburkar som hon hade stod på rad i jordkällaren. Vi åt det ofta i maten, bland annat i pepparrotskött och kokt gädda i pepparrotssås.

Pepparroten är en krydda som kom in i Sverige runt 1400 e.Kr. Den började odlas på allvar av allmogen och kom in i det svenska köket lite senare. Från början växte den mest i klosterträdgårdar som så många andra invandrade läkeväxter och örter gjorde. Dess ursprung är omtvistat men troligen är den invandrad från sydöstra sidan.

Förr i tiden tog man upp och rev eller slantade roten, som man sedan använde i mat, inläggningar eller torkade för vinterbruk. Troligen kunde man också förvara uppgrävda rötter begravda i sandlådor i jordkällaren. Detta var innan man fick frysbox, för under vintern kunde man inte komma åt något av den, när tjälen fortfarande var i jorden.

Pepparroten är en läkerot av rang, den har kallats för naturens penicillin av vissa. Troligen för att den är kraftigt bakteriedödande, immunstärkande och cirkulationsökande.

Den är fin att göra olja eller salva av när man har stela, värkande muskler eftersom den är värmande, smärtstillande och ökar blodgenomströmningen.

Den är slemlösande och lindrande att ha i te eller som tinktur vid förkylningar med slemhosta och luftrörsbesvär.

Man kan även ha den i fotbad vid svampangrepp och nageltrång.
/
Helena på Källmossa

www.kallmossagard.n.nu