Eller dr. Westerlunds blomma…det är en pelargon i alla fall, dess vetenskapliga namn är Pelargonium graveolens. Graveolens betyder typ illaluktande doft, efter latinets grave som betyder svår, allvarlig och olens som betyder stark doft.
Men jag kan inte hålla med om att den luktar illa, jag tycker den luktar ganska gott och fräscht men starkt.

Dess namn fick den i slutet av 1800-talet efter en ganska känd Enköpingsdoktor som hette Ernst Westerlund (Ernst Otto Theodor Westerlund, född 1839 Öregrund, död 1924 Enköping). Han var son till en kyrkoherde från Öregrund. Denne läkare som tidigare varit bataljonsläkare i armén var intresserad av psykiska åkommor och förstod kopplingen mellan kropp och själ.

Denna nytänkande doktor använde växten i sina behandlingar och i sina behandlingsrum. Samt att han rekommenderade sina patienter att ha en geranium i rummen hemma, då den spred en i hans tycke en frisk, upplyftande och välgörande doft.
Han ansåg också att den var en luftrenare i hem och sjukrum, vilket den verkligen är. I det tidevarvet han var aktiv så klistrade man igen fönster på vintern och vädrade inte eftersom det var fullt sjå med att hålla värmen inne på vintrarna.

Växten blev mycket populär, först på sjukhus, fattighus, andra vårdinrättningar och senare även i vanliga torp och stugor. Den ansågs även kunna fördriva ohyra som vägglöss och andra kryp i hemmen samt var bra att klämma på när någon lagt av en fis i de trånga utrymmena som man på den tiden var inhysta i. Därav hade den ett smeknamn, Gubbafis.

Rosengeranium är blodcirkulationsökande i salvor och liniment. Den är även sårläkande, svamphämmande, inflammationshämmande och stillar klåda. Det finns även vissa indikationer att den kan vara svagt humörhöjande och även hjälpa vid illamående.
Bladen och blommorna kan ätas och användas som smaksättning i till exempel sockerkaka, drycker, socker och sylt.

Allt gott i de fallande lövens årstid

/Helena på Källmossa