Foto: Andrea Holgersson

Att ta sig igenom och bära en sorg är väldigt individuellt. Har man inte upplevt djup sorg är det svårt att veta hur och när man reagerar. 

Ingenting är rätt eller fel då det kommer till sorgbearbetning, och alla måste få göra på sitt sätt. Som det här uppdraget att skriva för den här bloggen kom i min svåraste tid hittills i livet. Min pappa hade somnat in några dagar tidigare och jag funderade ett tag, men sedan tackade jag ja. Sedan dess har det tagit en stund för mig att komma igång, för den stora frågan man ställer sig är ju naturligtvis- ”men vad skall jag skiva om?”. 

Från den första svåra stunden har jag varit öppen med mina känslor och upplevt en lättnad i att få skriva av mig. I det att andra läser och eventuellt kommenterar upplever jag också som ett stöd. Ett universiellt stöd då fler kan hjälpa mig bära min smärta. Jag vet ju ur ett jobbperspektiv hur viktigt det är att visa och släppa ut sina känslor så de inte blir till cellminnen i kroppen.

Tillbaka till sorg…… Hur förhåller man sig till själen, anden, livet efter detta? Tror vi? Tror vi inte? Jag tror att själen finns kvar men i en form som vi inte kan se, men säkert förnimma. 

Eller handlar det om att vi vill tro? Att vi vill tro att de finns nära oss fast de är borta? Egentligen spelar det ingen roll och låt ingen säja vad som är rätt eller fel till dig. Du tror och upplever din sanning! 

Då kommer jag osökt in på synkronicitet, oförklarliga händelser eller tecken om du så vill?Vågar vi säja att vi tror på sånt? Eller känns det fel. Jag ser tecken, det har jag gjort länge och jag kan förnimma saker som är svåra att förklara för någon utomstående. Hur kan jag veta de här sakerna? Varifrån kommer mina svar? 

Samma kväll som min far somnat in och hans kropp förts bort är jag och min äldsta son ute med hunden. Kvällen är stjärnklar och det är kallt. För att få andas lite frisk luft och rensa tankar och känslor går vi ut och sätter oss på bryggan. Ingen säger något direkt utan vi bara tar in stunden och nuet och jag tror säkert att vi båda tänker på Morfar. När vi har suttit en stund så får jag en ingivelse och säjer högt till min son; – Nu ber vi Morfar om ett tecken!! Vi tittar på varandra och nickar i samförstånd. Jag skulle uppskatta att det sedan tar 45 sekunder. Vi sitter där och tittar ut i den mörka natten och tillsammans ser vi plötsligt ett stjärnfall. Ett stjärnfall som inte är av denna världen för det är så långt och tydligt och lysande. Som om någon drog med ett tomtebloss över himlen. Det går inte att beskriva den glädjen och lyckan vi båda känner i den stunden. Vi tittar på varandra och bara skriker. Såg Du det där? Hade jag kunnat missta mig? Såg jag i syne? 

Men nej! Vi såg detta båda två,  bara sekunder efter att vi högt och tydligt bett morfar om ett tecken. Och vilket tecken sen!!!! 

För oss var det något så så trösterikt i detta tecken. Vi bär pappa/morfar så nära oss och jag har senare bett om fler tecken, och även då har det skett saker som är svåra att förklara. 

Så om du aldrig har bett förr- be om tecken från dina nära och kära. Hur tydligt dessa sedan framträder vet bara du. För det är du som ser det och kan tolka världen omkring dig som tecken från våra älskade själar som gått vidare före oss. 

Julen är en svår högtid då sorgen gör sig påmind. Men det är också en tid för hopp och mirakel. 

Be om ett tecken i jul, och känn att de är nära! 

// Andrea


Share This