Jag hör, läser och träffar folk lite då och då som fortfarande uttrycker den gamla klyschan – ”tiden läker alla sår”.  Jag själv reagerar på det då jag hör det, eftersom jag inte tror att tiden läker någonting alls. I sig. Det kanske kan se ut som att tiden gör något med oss – men i själva verket så är tidens faktor som helande möjlighet ingen alls – såvida vi själva inte bidrar med någonting. Under tidens gång.

Om vi skall kunna uppnå ett helande är det en förändrad livsattityd, förändrade tankar om oss själva, andra och livet som bidrar. Det är det idoga arbetet med oss själva som skapar förändring. Vill vi inte bidra med det så kommer sår efter sår, besvikelse efter besvikelse, trauma efter trauma så småningom torna upp sig till en oerhört stor hög av tärande energi som mer  och mer allteftersom tiden går – sänker immunförsvaret på oss både psykiskt och fysiskt. 

Efter att – oftast omedvetet – ha negligerat arbetet med sig själv  i många år, kanske till och med raljerande kallat det för ”konstgjord andning”, och inte heller ha kikat lite djupare på vad den egna livsinställningen egentligen innebär –  så kan en tillsynes liten utmaning  få oss att totalkrascha.  Att träna oss att uthålligt, om och om igen, välja nya livsstrategier och nya självtillitstankar etctetera tar däremot tid. Och det är den träningen vi aktivt behöver lägga tiden på. Det skapar resultat! 

Det handlar inte heller om att undvika känslor eller reaktioner på det vi går igenom. Det skulle göra oss avstängda! Om vi istället förstår att ju mer benägna vi är att välja modet att våga erkänna verkligheten precis som den är, gör det oss mer livskraftiga.  Och när vi valt acceptansen och inte fängslar oss i förnekelsen av det oönskade – börjar så sakteliga, steg för steg, kreativa lösningar och idéer på ett nästan magiskt sätt kunna göra sig hörda. 

Många av oss har rejäla utmaningar just nu i coronatider – men glöm inte, trots smärtan av det oönskade – att ge  just dessa välvilliga tankar en chans. Också.