Jag har alltid älskat våren. Älskat att se knoppar brista ut i blom. Älskat metaforen att det gör ont när knoppar brister. Alla vill vi utvecklas och blomma. På sommaren önskar vi stå i vår blom. Njuta livet. Kanske vill vi förbli vår blomstring? Kanske vill vi utvecklas vidare?

Sommaren går mot sitt slut, snart tar hösten vid. Vem talar om blomman som vissnar? och det som sker när blomblad faller. Det som är en ny fas. Av utveckling. När vi lämnar det som varit. Blomman. Våren och den soliga sommaren. Vi lämnar något bra. Utvecklingens nästa steg. För något nytt. Och visst gör det ont när blomblad faller.

Vi lämnar det som varit, samtidigt som något nytt långsamt bildas – först i det lilla utan att nästan märkas. Frukten som växer – med en helt ny form. Något annat än en vacker blomma. Frukten mognar dag för dag, näringen och sötman blir allt starkare. Tydligare. Gör sig redo att delas och njutas. Samtidigt som den inom sig bär frön, till nytt liv.

Varje fas har sin höjdpunkt, sin blomstring, sin mognad. Varje fas har sin smärta. Kanske för växandet med sig konflikter, avsked, sorg eller smärta. Det som varit din identitet kanske spricker, brister och visar att det varit ett skal, en yta – att du inut är så mycket mer än du hade trott. Hur ska du våga vara den du är. Mer du. Ibland baxnar vi för det som gör ont, ibland bjuder vi in det. Det för oss vidare, oavsett om vi anar det eller inte.

Och visst kan vi förföras av vårens blomning och vilja förbli där. I det vackra, men det är bara början på vår storhets resa.

Share This